I dag ska vi göra en alldeles speciell sak, jag och mina bröder.  PV:n på bilden är inte vår men jag – som är uppvuxen under 60-talet – minns när min pappa fick hyra en vit PV av en kompis, för en krona om dagen om jag inte minns fel. Det var vår första bil och familjeutflykterna till Malmö och Farmor minns jag väl eftersom jag lätt blev åksjuk. Ändå var jag lycklig och minns även sådant som när jag blev inlindad i pappas stora militärjacka med päls och kunde ligga i baksätet och sova till motorljud och småprat.
Men, idag, ska vi på min kloka mellanbroders förslag överraska våra föräldrar. Jag ser verkligen fram emot detta och mina föräldrar anar ingenting. Jag har knappt vågat ha kontakt den senaste veckan av rädsla att försäga mig. De tror nämligen att jag bokat in dem för att de ska hitta på något med mig och min sambo, och särskilt mamma har nog lite jobbigt med att inte veta vad det är vi ska hitta på.
Men, när de kommer hit, ska vi packa in oss i mellanbrors bil, alla vi fem som förr! Fast i en modernare bil förstås. Utan våra respektive familjer eller barnbarn, bara vi “ungar” och föräldrarna.
Hotellrum är bokade i ett litet fiskesamhälle längst ner i Sveriges avlånga land, och en härlig middag är förberedd, uppdukad i ett växthus att avnjutas med tända ljus. Tanken är att vi ska berätta för våra föräldrar hur glada vi är över att fått ha just dem som våra förebilder, och för vår lyckliga barndom. Att vi är så tacksamma över att de lyckats hålla ihop i sextio år, trots att det inte alltid varit en dans på rosor naturligtvis. Att vi känner glädje och tacksamhet över att än idag få ha dem kvar, pigga och friska, så att vi fortfarande kan hitta på meningsfulla aktiviteter eller njuta av gästfriheten hemma hos dem och av mammas fantastiska matlagning. Min bror föreslog också att vi ska skriva vars ett brev till dem från hjärtat, som de kan läsa senare.

Tanken är att plocka fram allt positivt så att kanske det som är mindre roligt kan hamna i bakgrunden. Som med så många andra mångåriga äktenskap märker vi hur det blir lite mer smågnissel dem emellan nu när de flyttat till mindre boende och går på varandra hela dagarna. Trots att de är aktiva i flera sammanhang är det ju inte som när de arbetade och var borta några timmar varje dag. Det blir kanske lätt så att små irritationer tar sig uttryck och vi tycker att det är ledsamt att se och höra. Vår resa är absolut ingen anklagelse, utan en påminnelse om allt mysigt och all kärlek som finns (och det finns fortfarande kärlek mellan dem som tur är) och att man har möjlighet att välja hur man lever de här sista åren tillsammans. Vill man lägga tid och energi på oförrätter eller sådant som varit tråkigt, eller vill man försöka bevara det som är upplyftande och trevligt?  En påminnelse inte bara till dem utan också ett litet pekfinger till oss andra att även vi väljer vad vi vill fokusera på. Släpp små irritationer och fundera ut hur du vill att framtiden ska se ut! Finns det en grund och förutsättningar så välj att bygga på den istället för sårade egon eller sådant som man inte kan göra mycket åt.
Jag ser verkligen fram emot de här två dagarna, och att få tillbringa lite kvalitetstid med mina härliga bröder är bara bonus. Jag har haft tur vad gäller familj och jag inser det. Som barn tror man ju att alla familjer har det ungefär som man själv, vilket man senare förstod inte alls var fallet. Att man kunde bryta med sin familj var inte ens en tanke som fanns, men jag fick senare höra flera sådana historier från mer än en av mina vänner, vilket gör mig ännu mera tacksam över mina kloka och kärleksfulla föräldrar, som ändå inte är ofelbara utan högst mänskliga.
Har du inte haft samma tur som jag så hoppas jag innerligt att du hittat din “själsfamilj” istället. Vi behöver alla någon och det är inte alltid blod är tjockare än vatten!
En varm kram till dig som orkat läsa!