Positiva affirmationer.  I morse började jag fundera lite över hur och när jag använder mig av detta. Det jag kom fram till var att jag kanske inte gör dem ofta nog. Lite av en periodare är jag allt.  Men gör de nytta då?
Jag är ingen expert på området men just att försätta mig i en mer positiv och välkomnande känsla underlättar och gör mig gladare än om jag hela tiden går omkring och oroar mig över en sak. Det ger hopp och en bättre känsla. Mer energi betyder också att man har mer kraft att påbörja en lösning i de fall man själv kan påverka.
Det var böckerna av Louise L. Hay – Du kan hela ditt liv – som blev inkörsporten för mig. Jag läste böckerna men var slarvigare med övningarna, fast jag tagit till mig själva “tänket”. När jag tänker efter är det i stor utsträckning hon som fortfarande har ett finger med i spelet när jag gör upp mina mantran som jag rabblar i bilen på väg till jobbet. Nu när jag kör bil och inte har samåkare fungerar det fin-fint.  På tåget är man social! *ler*
På den tiden var inställningen att man inte ens behövde tro på det man sa. Det räckte att hjärnan “hörde” det så skulle den, likt en dator, följa inmatningen. En dator är aldrig bättre än den som knappar på tangentbordet eller gör programmen. Den gör exakt som den blir tillsagd, utan värderingar eller invändningar. Det kan vara hur knasigt som helst, den “förstår” inte vad det vad du egentligen ville göra eller hur? Den bara lyder.
Likt detta skulle man alltså kunna programmera sin hjärna och t.ex. tala om att man faktiskt egentligen väger 20 kg mindre än vågen visar. Hjärnan skulle då på något fiffigt sätt säga “Aha! Då får vi reglera så att det stämmer med inmatningen” och så var saken omhändertagen. Väldigt bekvämt!

Senare glömde jag bort Louise och affirmationer. Så kom The Secret och man fick lite nya redskap, visionboard t.ex.
Det testades också och i efterhand kan jag säga att det mesta slog in. De små nära sakerna som inte kostar så mycket.
De stora drömmarna låter vänta på sig och då börjar jag fundera över varför? Tycker jag inte att jag är värd det, eller vågar jag inte tro på det fullt ut? Måste det vara rimliga mål faller en del av idén om att kunna drömma stort.
Bärbel Mohrs böcker var ännu en inspirationskälla och hon fick mycket av det hon affirmerade, men varför då inte jag?
Det är flera källor som talar om att det är känslan som är det viktiga! Inte lika mycket orden som stämningen de försätter mig i. Om jag säger en sak som inte klingar rätt så motarbetar jag de energier som skulle fixat till programmeringen. Alltså ska man helst vara bra på att visualisera och verkligen känna som om man redan var där. Då är det bra att vara teaterapa tydligen 🙂 Att ikläda sig en roll och få den att bli verklighet kanske.

Mina drömmar om en så pass rymlig ekonomi att jag kan bli fastighetsmogul, har ännu inte riktigt hittat vägen till mig.
Jag vill inte bygga några tower’s eller skryta med förmögenheten, men vill gärna ta hand om hus med själ, sådana som fått vissna och som skulle må bra av lite kärlek. Tänk vilken lycka att få återställa dem till deras forna glans. Eller bara att vara en god hyresvärd som bryr sig mer om hyresgästernas trivsel än om att tjäna ännu mer pengar. Jag HAR ju redan så jag klarar mig och mer därtill. Allt i min fantasivärld där jag reser jorden runt och har boenden lite här och var.
Så allt jag behöver göra nu är att komma på vilken del i programmeringen som haltar. Varför jag stoppar mig själv på något plan. Kommer jag på tricket lovar jag att dela med mig.

Du har säkert egna drömmar. Affirmerar du kring dessa och hur går det för dig?