Det var nog så min resa startade. Med drömmarna.  Ända sedan jag var barn har jag trott på magi, mycket beroende på min morfar som hittade på fantastiska sagor åt mig. Han berättade att dimman är älvor som dansar, om trollen i skogen och mycket annat. Jag trodde på trolleri och magi men i det godas tjänst.

Som barn hade jag trots detta en del obehagliga drömmar där jag sveptes bort av vinden, drogs av osynlig kraft mot vatten och vissa av de drömmarna var så tydliga att jag minns dem än idag. Det förekom långt ifrån varje natt som tur var, och jag kände mig i vaket tillstånd trygg.
När jag blev tonåring började jag drömma sanndrömmar. Aldrig otäcka varsel utan mer oskyldiga drömmar kring mina vänner och de som stod mig nära.
En dröm som jag extra tydligt minns är att jag mötte en god vän en lördagsmorgon när jag var på väg till affären.
Vet du! utbrast han lycklig. Jag har köpt en ny motorcykel!
Jag hajade till då jag på natten drömt om honom, på en kanariegul motorcykel, där han körde upp bredvid mig på en helt annan ort än den vi bodde på. Han erbjöd mig i drömmen skjuts och jag åkte med.
Så jag bara gapade när han fortsatte berätta att den var gul! (vilket var mycket ovanligt åtminstone så vitt jag kände till och ingen annan i kompisgänget hade en) När han sedan fortsatte berätta på vilken ort han köpt den så reste sig håren på armarna. Det var orten jag drömt att vi var i!!
När jag försökte berätta detta för mina vänner slog de ifrån sig och sa att han berättat detta för mig. Men jag kan garantera att han inte hade det. Han hade redan en mc. “Han har berättat att han skulle köpa en på den orten” var nästa argument. Faktum är att han inte själv visste detta. På fredagen, samma natt som jag hade min dröm, hade han och en annan vän hastigt och lustigt bestämt att på vinst och förlust köra ner till en större mc-firma i Malmö för att titta runt lite.
De hade då på vägen passerat orten jag nämnde och bara fått ett infall och kört inom. Detta är en mindre ort men de körde ju ändå förbi och var redan där. När de kom in stod den gula mc:n där och min vän berättade att han bara visste att den var hans!
Alltså har han inte haft en chans att berätta något alls för mig.

Detta var min allra första upplevelse av en riktig sanndröm och jag är ytterst tacksam över att de som kom senare också var av samma karaktär. Vardagliga saker som hände de mina. Aldrig katastrofer eller sådant jag inte kunnat förhindra.
Mina sanndrömmar försvann när jag blev äldre och livet tog fart med jobb, barn och annat. Däremot tappade jag aldrig tron på magi och att det finns mer i världen än vi ser med blotta ögat. Saker vi inte kan förklara, inom våra referensramar och med vår begränsade verklighet.
Som 22-åring gick jag med en väninna – som inte vågade gå ensam – till en känd spådam här i Skåne.
I nästa inlägg ska jag berätta lite om det besöket och hur det höll nyfikenheten vid liv trots att jag nästan satte det nyandliga på paus under några år.
Dagens kort lägger jag idag ut på Facebook då detta ändå är långt för er att läsa.
Ha en fantastisk Söndag!