Jag sitter här och läser bloggar och inlägg på facebook och det slår mig plötsligt hur många det är som är ledsna, besvikna eller missnöjda med sig själv. Som försöker hitta sitt självvärde helt enkelt.
Jag är faktiskt ganska nöjd med mig själv och har en grundtrygghet i att alltid känna mig älskad. För den jag är till och med och jag inser att jag haft en otrolig tur som har så härliga föräldrar, syskon, vänner, kollegor. Det finns hur många fantastiska människor som helst. Men självklart är ingen av dem felfri! Allra minst jag själv!

Jag kämpar fortfarande med vissa personlighetsdrag eller grejor jag har för mig. *ler* O jag har sårat personer genom min framfart. Oftast utan att mena det eller ens förstå det i vissa fall, när jag var yngre. Om jag medvetet skulle såra någon skulle jag själv må så otroligt dåligt att jag försöker undvika detta.
Eftersom jag har hunnit fylla 60 år, har jag några års erfarenhet av att vara jag, med allt vad det innebär.
Och jag delar gärna med mig av min resa, ifall det kan hjälpa någon annan att hitta sin unika väg.

En sak som livet – vänligt nog – lärde mig ganska snabbt var att försöka undvika att döma andra personer utan att ha alla fakta. Utan rätt att döma egentligen. Vem är jag att sätta upp normer för vad som är ok för just den personen?
Det skedde genom att jag, så snart jag tänkt eller uttalat en fördömande tanke om någon i min närhet, hur den uppfört sig etc. så försatte livet mig i en liknande situation! Jag fick då uppleva alla känslor och andra variabler jag så behändigt utelämnat när jag dömde den andra personen så lättvindigt.
I de situationerna blev jag påmind om, vad jag själv tänkt tidigare. Jag kanske inte alls agerade som den personen gjort i sin situation men jag fick en ingående och djup förståelse för hur man KUNDE göra det!
Detta hände några gånger tills jag förstod vinken. 😉

En annan “hjälp” kom genom något jag inte ens längre minns vart jag läste men där det stod att om jag beundrar någon egenskap hos en vän eller annan person så har jag alla möjligheter att själv förvärva den kvalitén.
Jag skulle sätta mig ned och fundera över vad jag uppskattar hos andra. Sedan titta på mig själv och ställa mig frågan “hur kommer jag närmre den egenskapen”?
Omvänt kan man ju fundera över vad man ogillar skarpt och rannsaka sig själv om man möjligen har drag av denna mindre attraktiva egenskap eller sätt? Då blir det lättare att göra sig av med den! 😉

En tredje sak var när jag var ung och arbetade som fritidspedagog ihop med härliga Biggan!
Hon gick sedan över till att bli fältassistent inom socialtjänsten. En dag kom hon med en stencil (ni som är lite äldre minns de där rullarna som luktade förskräckligt där man vevade fram kopior. En idag omodern “kopiator”) som hon överlämnade med orden “jag tror att du kommer att tycka att det här är jätteintressant! Vi fick det på en kurs”

Transaktionell analys! löd överskriften. Dessvärre har jag inte kvar papperna från den tiden, men jag har nu när jag sökte sett att det fortfarande finns kurser i ämnet! Det är en metod som utvecklades redan på femtiotalet men jag tror säkert att den är tidlös och hade fungerat lika bra på 400-talet för att ta ett exempel.
Kort sagt handlar den om att det inte är hur man har det, utan hur man tar det! (nu får insatta personer ha överseende med mig som lekman, men det här tog jag med mig från min lilla stencil som min personliga reflektion)
På en av kurssidorna  står det så här:

Vet du om att du bara behöver behärska tre begrepp för att lyckas med din kommunikation, både på jobbet och privat?

Förälder-Vuxen-Barn.

Tre psykologiska jag-tillstånd som vi alla har inom oss och använder i vår kommunikation. När du har förstått vad de olika jag-tillstånden innebär och kan känna igen dom hos både dig själv och den du kommunicerar med så får du makt över din kommunikation. Ingen kan manipulera dig. Plötsligt förstår du vad som händer. Men använd din kunskap i ett gott syfte!
TA, som är en förkortning av Transaktionsanalys eller Transaktionell analys, är en psykologisk förklaringsmodell. Eric Berne är grundare av modellen och formulerade de första tankarna redan på 50-talet och utvecklade de under många år.
Den bygger som så många andra psykologiska modeller på en humanistisk existentiell människosyn. Det innebär att vi människor kan förändra våra värderingar och beteenden utifrån att vi iakttar oss själva, reflekterar och fattar beslut. Vi är alltså inte förutbestämda offer, utan kan påverka våra liv.

Detta har jag kopierat från sidan http://vardagensdramatik.se/bestallning-transaktionell-analys/

Det är nästan så att jag blir sugen att återuppliva min korta kursinblick från sjuttiotalet. 🙂
Och jag ska förklara varför!
På den tiden var jag och min far på kollisionskurs för det mesta. Han har militär bakgrund och en stark uppfattning om hur man ser ut, klär sig, uppför sig etc. Jag var “barn” med honom även som vuxen. Han kunde trigga min Tjalle Tvärvigg på två röda sekunder. Om han sa: “Ät nu inte så mycket sött!” så kunde jag demonstrativt stoppa in en hel näve karameller och tugga trots att jag kanske inte var sugen. Jag reagerade som en fyraåring! Och jag tog alltid illa upp över hur han – som jag upplevde det – dissade min generation och vårt sätt att klä oss. Det slutade ofta i tårar och att jag gick därifrån och kände mig missförstådd.
Tills jag läste Transaktionell analys vill säga! Den fick mig att förstå att jag har ett val. Att jag kan fortsätta vara den där fyraåringen och låta andra få mig att må dåligt! För det var exakt vad som hände. Jag TILLÄT någon annan att få mig att bli ledsen eller må dåligt. Och för vad? Att ha “rätt”?
Så nästa gång min pappa ondgjorde sig över mina vänner och deras trasiga jeans så sa jag bara lugnt.
Ja, du ser, det är så att jag inte bryr mig så mycket om hur de klär sig, som hur de är som personer. Jag uppskattar dem som vänner.
Det är helt ok att du gillar kostymknuttar och trivs med dem. Jag har inget emot dem heller, men det är roligt att vi båda har hittat umgänge som passar oss! (jag var då 22 år gammal)
Pappa blev helt tyst och om jag minns rätt så sa han bara ungefär “jaha” lite förvånat. *ler*
Men efter den dagen har vi nog inte varit ovänner EN ENDA dag! Kan ni förstå hur fantastiskt det är?

Så mina vänner. Försök känna att du faktiskt har ett VAL. Vill du tillåta den andre personen att få dig att känna dig liten eller må dåligt? Eller vill du välja att du struntar i just den personens åsikt om dig och låta dem ha sin egen uppfattning om tingens ordning? Jag lovar att det senare tar udden av den där uppseglande konflikten när du kan bemöta personer utan att överreagera eller ta åt dig. Deras beteende eller uttalanden speglar ju faktiskt dem mera än det speglar dig!

Var rädd om dig, men var inte rädd för att utvecklas! Det är det som gör livet så spännande och härligt! ❤