Budskap från en vän

0


Hej härliga läsare!
Idag drar jag inget kort utan jag vill berätta om händelser som gjorde mig glad mitt i sorgen.
Under förra årets sista hälft blev en av mina väninnor sjuk. Hon fick cancer som snabbt spred sig. Så snabbt att jag knappt hann förstå vad som hände. Ena dagen pratade vi om allt möjligt, jag berättade för henne om en knasig dröm jag haft där hon var huvudpersonen, och hon skrattade gott och ville att jag skulle göra en bild eller berättelse av detta. Jag sa att hon inte fick dra sig för att använda mina tjänster eller tid, om så hon bara ville ha fotmassage eller en kram. Sen hann vi aldrig ens mötas och det blev nästan en chock. Vi har inte känt varandra under särskilt många år, men utvecklat en förståelse och vänskap som jag inte kände mig färdig med på långa vägar. Hon var kunnig inom många områden och delade gärna med sig av sin kunskap. Bl.a. lärde hon mig att byta ut sadelgjorden i stolsitsarna till mina chippendalestolar. Vi träffades i en lokal vi båda fick låna av en annan kär vän, där vi jobbade, fikade och pratade med varandra. Gjorde planer för framtida samarbete inom det mediala, där hon låg före mig, men tyckte att hon tappat och ville tillbaka.
Förutom detta var hon auktoriserad revisor och därför var det till henne jag vände mig med min deklaration varje år, så att jag kunde känna mig säker på att allt blev rätt. Vilken trygghet det var för mig att få komma med mina pärmar och min fil från bokföringsprogrammet där det sen tog henne fem minuter att ha fått fram blanketter och deklarationen ifrån sitt fina program. Nu får jag be henne hjälpa mig från andra sidan så att jag inte känner mig så vilsen utan hennes guidning och hjälp.
I övrigt var hon en duktig hantverkare som gått flera kurser i design och ägde flera stickmaskiner till vilka hon kunde göra egna mönster som stansades i en hålremsa, som jag förstod det. Hon använde fina material som ull och lin och gjorde underbara skapelser. Hennes alster såldes i Hemslöjds- och designbutiker.
En dag för ett par år sedan bad hon mig prova en tröja och så sa hon att den var till mig. Jag kände att prisklassen var något över min nuvarande förmåga, men detta var en gåva från henne. Hon gav mig också en lapp där det står ”KKW Textil” och sa att den hade hon inte hunnit fästa så den fick jag själv sy fast. Jag lade den lilla lappen i minsta facket i min handväska och tackade så mycket.
Väl hemkommen försökte jag hitta lappen men den var försvunnen! Jag vände ut och in på väskan men den var borta. Den skulle säkert dyka upp igen, tänkte jag, men månaderna gick. Jag förklarade för henne att jag lyckats bli av med den och bad om en ny, vilket jag skulle få. Självklart glömde vi bort detta igen och nu plötsligt var hon alltså borta och jag tänkte att jag aldrig skulle få i den där lappen i tröjan, vilket hade varit trevligt även om jag ju vet att det är hon som skapat den.
Så fick jag i början av december veta från vår gemensamma vän att hon gått bort på hans födelsedag. Vi fick senare också veta att minnesstunden hölls med de närmaste och dit räknade inte jag mig eftersom jag inte träffat hennes barn och barnbarn så att de vet vem jag är. Min vän som hjälpt henne mycket med praktiska göromål skulle deltaga och jag höll en egen liten stund här hemma.
Då ploppade det upp ett minne på facebook som handlade just om hur hon och jag klätt om stolsitsarna med ordentliga verktyg, och det triggade många andra minnen. Samtidigt höll vi på att måla om hallen här hemma och den blev klar så att möbler och annat skulle återställas. Senast jag gick keramikkurs gjorde jag ett fat i svart lera där jag misslyckades med glasyren som skulle vara i botten, men vi använder det att lägga nycklar och småsaker i. Jag bar ut fatet och satte på byrån när min blick föll på något grått som låg tvärsöver, och jag skulle just fråga min sambo vad det var, när jag såg att det var ett band som det står KKW Textil på. Gissa hur det kändes!
Vi har använt detta fat dagligen – och också rensat det emellanåt. Jag har aldrig sett bandet och inte heller när jag bar ut möbler och fat inför målningen. Nu låg det där fullt synligt och rakt över!
Min tröja får sin märkning och jag tog det som en hälsning från Karin.
Dagen efter pratade jag med min vän som varit på minnesstunden och fick höra lite om hur det varit. Jag berättade så klart för honom och han sa att även han fick en upplevelse. Han har mer än en mörk kostym, men valde den här dagen en blazer och när han kom ut efter kyrkkaffet och gick mot sin bil kände han något i fickan. Det var en lapp från begravningen av Karins man – för några år sedan!  Han har inte märkt lappen förrän nu.
Det är fler tillfällen då jag känt att Karin gör sig påmind med sin närvaro. Inte minst när jag gjorde bokslutet och det gick osedvanligt bra och enkelt. Jag vill gärna tro att hon har del i detta.
Jag är glad och tacksam över att kunna fortsätta ha henne som vän även från en annan dimension.

Dela.

Om skribenten

Missa inte våra intressanta artiklar

Läs fler artiklar på huvudsidan

Lämna en tanke